A sweet old fashioned girl

Det här är min kära vän Rebecka. Henne har jag inte träffat på, jag vet faktiskt inte hur länge, och jag saknar henne massor. Rebecka är en av mina kära vänner i Göteborg, om inte det käraste, vi fann varandra snabbt efter en Thåström-konsert när hon var tillsammans med Anton och jag bodde hos honom. Somliga människor är ens vänner, vissa riktigt goda sådana och några få klickar man bara med på ett särskilt plan. Jag och Rebecka klickar på det där särskilda planet och, som sagt, så saknar jag henne massor. Med Rebecka har jag haft några av de roligaste stunderna i mitt liv.

Hej, här sitter jag och söker jobb i sällskap av en kopp med mitt favorit-te.

Tada, söder te för hela slanten!

Ikväll lagade jag och Dave pizza till söndagsmiddag, och slöa som vi mestadels har varit idag så åt vi den i sängen. Mysigt och söndagslyxigt! Tidigare idag har jag skypet med halva släkten, mormor, farmor, mamma, pappa, min bror och syskonbarnen, det var verkligen jättekul. Sen var jag och Dave ute och promenerade en stund och resten av dagen har vi bara passat på att njuta av att det är söndag.

Här kommer recept på den ultimata slappar-söndagsmiddagen:

Pizzadeg 4 pers.

50 g jäst
4 dl vatten
3 msk olivolja
1 tsk salt
10 dl vetemjöl

1. Värm vattnet till 37 grader. Smula sönder jästen i en bunke, häll i olja och salt.
2. Häll ner det fingervarma vattnet i bunken och rör tills jästen löst upp sig.
3. Häll på mjölet och blanda till en deg. Låt jäsa i 30 min, övertäckt med bakduk.
4. Sätt ugnen på 225 grader. Mjöla arbetsbänk/bord och baka ut.

Under tiden degen jäser är det perfekt att göra tomatsåsen, den kan man göra lite hur man vill och höfta med ingredienserna hur man vill. I våran hade vi:

1 burk krossade tomater
ca 2-3 msk tomatpuré
ca 2-3 msk olivolja
Basilika
Rött vin

På pizzan hade vi knaperstekt bacon, champinjoner och paprika, men man kan givetvis ha precis vad man vill. Till den slängde jag ihop en snabb vitlöksås på gräddfil, lite majonäs, vitlök, salt och peppar, drömgott!

Den här bilden ska representera en konstig tid i mitt liv, och det var det minsann. För er som inte vet så var jag punkare under min tonårstid. Jag är alltså den lilla tjejen med grön, hängande, tuppkam. Det var, som sagt, en konstig tid i mitt liv, konstig men mestadels otroligt rolig. Min tonårsrevolt var en revolt som hette duga, jag släppte alla mina hämningar, allt som mamma och pappa någonsin uppfostrat mig med och gjorde precis vad jag ville, när jag ville och hur jag ville. Jag och min dåvarande bästa vapendragare Amanda-Slask levde efter mottot "jag vill, jag kan, jag gör", och så var det verkligen också, vi gjorde allt som flög oss in och lite till. Vi tog dagen som den kom och levde för folköl och att provocera alla i vår närhet. Jösses, jag tänker på alla mina lärare, skolkompisar, alla som råkade komma i min närhet, och framför allt på lilla mamma och pappa, de hade det inte lätt. När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv så skrattar jag mycket och chockeras lite själv när något gammalt minne dyker upp, och framför allt så har jag insett hur lärorika de åren i mitt liv var, hur de formade mig till den jag är idag och gav mig egenskaper jag aldrig skulle haft utan de åren. Bilden är tagen några dagar innan julafton 2004.

Det blev en italiensk måltid igår kväll, som sagt. Att baka grissini här var inte heller det lättaste, jag fick återigen kavla deg med vinflaska och pensla på ägg med sked. Att skära ut grissini med en av Norges slöaste knivar var inte heller särskilt smidigt. Bakgaller finns det inte heller något här, så jag fick utnyttja diskstället. Det gäller att vara finurlig i detta hus. Grissinisarna blev hur som helst jättegoda, och carbonaran också.

Här kommer recept på spartanska Grissini a lá Fröken Ljung:

25 gram jäst
3 dl vatten
2 msk olivolja
1 tsk salt
6,5 dl vetemjöl, durumvetemjöl eller vad för mjöl du önskar

+ ägg att pensla med
och något att på. Jag hade färskmalen svartpeppar, havssalt och timjan. Hade jag haft mer pengar hade jag haft pamesanost och sesamfrön. Man kan ha precis det man själv vill.

1. Värm vatten fingervarmt (37 grader). Smula sönder jästen i en bunke och rör i lite vatten så att jästen löser sig. Tillsätt resterande ingredienser och arbeta ihop till en deg. Spara lite mjöl till utbakningen. Degen ska släppa från degbunkens kanter.
2. Jäs övertäckt med handduk i 40 minuter på varmt och odragigt ställe.
3. Ta upp degen på mjölat bakbord. Kavla ut och skär i 34 bitar långa ca 1 cm breda och hur långa du vill. Tänk på att de inte får vara för tunna, då blir de brända. Rulla till dem, så de får fin form, men bara om man orkar. Jag var inte ambitiös nog till det när jag stod i köket from hell. Lägg grissinisarna på bakplåtspapper med någon cm mellanrum på ugnsplåt alternativt lasagneform, hehe.
4. Sätt ugnen på 200 grader.
5. Pensla pinnarna med lite ägg och strö över salt, frön, parmesanost, krydda, vad du nu vill. Grädda dem i 25 minuter tills de fått färg och är spröda. Låt svalna på galler/diskställ och förvara torrt.

Det här är min pappa, han ser inte alltid ut så här, men ganska ofta. Min pappa är världens snällaste och världens starkaste. Han är den händigaste jag vet och kan faktiskt allt. Om jag behöver hjälp med något bökigt går jag alltid till pappa, han kan laga, bygga och experimentera ihop vad precis vad som helst. Alltifrån att bygga balkonger, till att bygga konstiga elektronik-ljus-blink-mackapärer, till att sy ihop tre reflexvästar till en stor.  Pappa är också världens knäppaste, varav hans pose på den här bilden. Jag tog denna bilden på pappa när vi väntade på kusin Petters ut-spring på studenten i somras. I bakgrunden kan ni även skymta mitt yngsta syskonbarn-gulleplutt och pappas barnbarn, Harry. Passande nog är pappa Harrys stora idol.

Jag fortsätter med hemma fruandet idag igen, mellan jobbsökandet givetvis. Idag har jag tvättat massa kläder. Ikväll ska jag bjuda Dave på en klassisk Spaghetti Carbonara när han kommer hem från jobbet, och nu tänkte jag baka grissini att ha till. Italienarna skulle minsann vara stolta över mig!

Igår bakade jag vaniljbullar, så här i efterhand jag tror inte riktigt att jag visste vad jag gav mig inpå. Att baka bullar hemma är ju inga problem, där finns allt. Men här, jösses, man inser hur mycket man tar för givet att saker och ting finns hemma. Till och börja med, det fanns ingen köksassistent, men det var jag ju medveten om. Som tur var fick jag en inflyttnings/hejdå-present av min kära farmor, en elvisp, och den var till stor hjälp. Utan den och de tillhörande degkrokarna hade det inte blivit några bullar. Så tack ännu en gång, farmor!
Kavel fanns det ingen heller, så jag fick låna en i kollektivets vinflaska. Det fanns inga bakdukar, så jag fick använda örngott, det fanns ingen pensel så jag fick pensla på ägg med en sked, det fanns inga plåtar, så jag fick grädda bullarna i min lasagneform. Och eftersom att norrmännen inte har sådana bullar som vi har, så har de inte heller bullformar och pärlsocker, så jag fick köpa små muffinsformar och råsocker att ha istället. Nåja, bullarna blev hemskt goda ändå, jag bjöd halva kollektivet och de tyckte att jag var väldigt "flink", flink betyder duktig på svenska, för den som inte vet. Anna min vän, bullproffset, om du läser detta och om ni flyttar till Norge, be prepared!

Jag tänkte visa er en bild på dagens måltid, ja inte min utan fyllegubben i vårat kolletivs måltid. Så här såg den ut, eller snarare resterna av den som jag hittade i köket för en stund sedan:

Fyllegubben äter i och för sig kokt korv varje dag, men så här så den ut idag. Fyllgubben, eller Hans som han heter, måste ha varit ännu mer packad än vanligt idag, med tanke på valet av kastrull. Vi har ca 10-15 kastruller i vårat kök, och han väljer den som har stått vidbränd i flera dagar. Bra val, fyllgubben-Hans!

För några dagar sedan la jag upp en snabb webcam-bild på mig där jag såg mindre glad ut. Att jag såg mindre glad ut var något jag inte hunnit reflektera över, inte innan mamma skrev en kommentar och påpekade det. Hon undrade varför jag såg ledsen ut, jag som alltid brukar vara glad. Och hon har en poäng, jag är nästan alltid glad, jätteglad till på köpet. Jag är av den typen som strosar runt med ett leende på läpparna, jag är extremt lättroad och skrattar säkerligen hundra gånger om dagen. Jag förstår att mamma blev fundersam när hon såg "den mindre glada-bilden". Så här, mamma och alla andra som läser, här är dagens bild, på mig så som jag brukar se ut.

Dave jobbar idag igen, så jag tar på mig hemmafru-rollen. Nu har jag städat vårat lilla krypin från golv till tak. Dammat, dammsugit, torkat, putsat och fejat. Jag fortsätter i samma stil och ska snart baka vaniljbullar. Vi får se hur det går, jag har ju ingen köksassistent här, men å andra sidan, det hade ju inte gammelmormor och gammelfarmor heller, så det ska nog gå vägen.

Någon jag umgås mycket med. Det är David, min kära, inte många förvånande ansikten av valet av bild där kanske, men så är det. Vi har hängt ihop i snart ett och ett halvt år och så gott som bott på varandra i några månader nu, och jag tröttnar aldrig. Tvärtom, idag har han varit på jobbet sen 11.30, och jag längtar efter honom hela tiden. Den här bilden tog jag på honom på en mysig restaurang i Köpenhamn i somras.

Diverse "fylla i-listor" och "dagens-" flyter alltid runt i bloggvärlden. För er som inte vet, så går det ut på att skriva om ett särskilt personligt ämne varje dag, eller fylla i diverse listor om sig själv. Det är sällan jag fattar intresse för någon av dem, antingen tycker jag att de är för fjantiga, eller för personliga. Men den senaste jag sett "Dagens bild", den verkar vara rolig att haka på. Där ska man lägga ut en bild varje dag enligt den här listan:

1:a bilden: Någon du umgås väldigt mycket med.
2:a bilden: En bild på dig själv.
3:e bilden: En bild på någon i din familj.
4:e bilden: En bild på en konstig tid i ditt liv.
5:e bilden: En gammal bild på dig själv.
6:e bilden: En bild på dig och en vän du inte varit med på länge.
7:e bilden: En bild som du aldrig lagt upp.
8:e bilden: En person som du saknar.
9:e bilden: Någon i din släkt.
10:e bilden: Någon du tycker är väldigt snäll.
11:e bilden: En person du kan berätta allt för.
12:e bilden: En bild på din vardag.
13:e bilden: Du och någon klasskompis.
14:e bilden: En bild som påminner dig om gamla tider.
15:e bilden: En person som du vill vara med.
16:e bilden: En bild på dig själv.
17:e bilden: En ovanlig bild.
18:e bilden: En bild på din fritid.
19:e bilden: En person som är snygg.
20:e bilden: En bild på dina närmaste.
21:e bilden: En person som alltid ställer upp för dig.
22:e bilden: En bild på en tid du saknar.
23:e bilden: En bild från i somras.
24:e bilden: En bild som gör dig glad.
25:e bilden: En person som alltid gör dig glad.
26:e bilden: Någon/några som du alltid har roligt med.
27:e bilden: En bild som du alltid skrattar åt.
28:e bilden: En tokig bild.
29:e bilden: Den nyaste bilden på dig själv.
30:e bilden: Någon du aldrig kommer släppa taget om.

Vad tror ni om det?

Så lyder ett kärt citat från Lukas Moodyssons film "Tillsammans". Ett bra citat tycker jag, även om jag hade föredragit att äta oxfilé tillsammans, hehe.

Vid tio i morse ringde Victor och ville att Dave skulle hoppa in och jobba åt honom för han var sjuk. Dave slumrade lite till och gick sen upp och gjorde sig i ordning för jobb, som den hemmafru som jag för tillfället är, kokade jag gröt till frukost åt oss. Vi har köpt med oss massa havregryn hit, men tills idag har det bara blivit chokladbollar av dem. Hur som helst, gröt är gott kom vi fram till, åtminstone med hallonsylt och mjölk till. Att solen dessutom lyser in genom köksfönstret och ger vårkänslor, det gör nog det mesta lite godare.

Ja, jag blir faktiskt lite rörd. Det började med att jag introducerade lilla mamma och pappa för min blogg, så att de kan hänga med på vad som händer och sker här i Oslo. Nu har min bror och hans sambo, mina mostrar och till och med lilla mormor börjat läsa min blogg, och skriver dessutom massa gulliga kommentarer, vilket värmer massor. Så välkomna hit, tjocka släkten! Kul att ni hittade hit och vill följa vad som händer.

Moster Fia, man får läsa hur mycket man vill! Man får till och med läsa alla tidigare inlägg om man vill. Under "arkiv" kan man läsa månadsvis vad jag har sysslat med så gott som varje dag sedan ett och ett halvt år tillbaka. Va hedrad jag känner mig över att få vara den andra bloggen du någonsin läser, hoppas att du tycker bättre om min än om BlondinBellas.

Mormor, ja välmöblerat är det minst sagt, fullt av pinaler, undrar vem jag kan ha fått det i från?! 

Lennart, jag gillar din blogg. Härligt att läsa hur du tycker till!

Moster Bitti, har vi fått tillbaka "nätkommunikationen" som vi hade när jag var liten och brukade maila med dig?

Bror, hur går med skype? Har ni hittat någon lösning?

Söndag betyder inte längre ledighet. Inte ens i Norge, där till och med mataffärerna har stängt på söndagar. Inte för mig, jag jobbar på som bara den för Polkapojkarna i min html-djungel. Frilansar för Polkapojkarna, jobbar var någonstans i världen jag vill för Polkapojkarna. Frilansar. Låter viktigt. Nu ska jag fortsätta att frilansa.

Här bor vi, i Norges minsta och mysigaste rum.

I förmiddags kom Matilda hit, lagom tills Dave gick iväg för sin första dag på sitt nya jobb. Matilda och jag bytte tjänster kan man säga, jag tog en schysst CV-bild på henne och shopade till den, och Matilda klippte till min lugg, som levt sitt egna liv på sistone.  Mycket bra!

När Matilda gick till jobbet följde jag henne för att få en liten promenad, sedan fredags-städade jag hemma, "frilansade" med Polkapojkarnas (kommande) nya webbshop. Nu har jag precis lagat mat, kyckling står i ugnen och potatissalladen står färdig och väntar i kylskåpet. Nu inväntar jag bara Dave, sen blir det fredagsmiddag.

Jag och Dave har vart på promenad idag, vi gick ner till Skatteetaten , Dave kollade upp sitt norska personnummer och sen gick vi upp mot Karl Johann igen. Handlade lite råvaror på Rema 1000 (1 kg gul lök för 4,50 NOK fann vi, glädje för en svensk i detta dyra land, hehe). Nu har vi precis städat vårat lilla kryp in, vi fick en ny dammsugare av hyresvärden igår då den som fanns här innan saknade munstycke. Så nu är här rent och fint och vi ska strax laga middag. Bra dag!

Åh, idag har jag skypeat med mina små syskonbarn. De hade inte glömt bort sin faster, utan saknade henne väldigt mycket, kära barn! Jag saknar dem så jag dör lite ibland, mina fina små småttingar. Svea skrev, genom Lina, till mig på Facebook idag också, meddelandet löd "Glad och god familj önskar jag att vi kan ringa, hjärtliga hälsningar Svea", haha mitt fina lilla troll!

Lina hade sminkat Svea idag, hon ville nämligen leka disco.

Så var den här igen, dagen som alltid får mig att känna mig paradoxal. Alla hjärtans dag, världens finaste tanke men ändock världens mest kommersiella dag utan syfte. Jag tänker på mina käraste. På Dave, på mamma och pappa, min bror och min syster, mina fina syskonbarn, känner mig extra glad att just jag har mitt samband med just dem. De finaste i mitt liv, att få vara en av de finaste i deras liv. Men så tänker jag också på alla de som inte har någon familj, någon käraste, som liksom på julafton känner sig extra ensamma idag, och syftet med det är att folk ska tjäna pengar. På de stackare som knappt har råd med hyra och mat men som tvingas att gå och köpa blommor och choklad för att frugan inte ska känna sig bortglömd. Och detta för att folk ska tjäna pengar. Missta mig inte nu, jag tycker att det är fint att folk tjänar pengar, men jag tycker att det är synd om de människor som känner sig pressade att spendera pengar för att visa sin kärlek.

Jag har inte fått någonting av Dave idag, och Dave har inte fått något av mig. Att vara tillsammans är det som betyder något, inte att få eller att ge. Kärlek och materiella ting hänger inte ihop, inte alls. Mamma, pappa och Lina ska jag spendera tid med på Skype ikväll, och de enda som jag har spenderat pengar på är mina syskonbarn, det var varsin kombinerad hejdå-glöm inte bort er faster/tidig alla hjärtans dag-present som de fick innan jag flyttade.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig, som de flesta vet så är jag världens morgontröttaste människa. Jag har alltid prioriterat att sova. Prioriterat att sova på morgonen. Numera vaknar jag titt som tätt, pigg som en lärka, och känner en iver över vad dagen har att erbjuda. Jag vill upp och studsa och göra morgon till dag. I morse var en sådan morgon, jag vaknade halv tio, fastän att jag somnade ca kl 04 i natt. Kände mig inte ett dugg trött på mina fem och en halv timmas sömn, så jag gick upp och gjorde frukost på sängen till mig själv, Dave ville inte ha. När jag frågade honom mumlade han snabbt något om ett snooze-program på datorn och somnade igen, han är nog fortfarande kvar i min gamla nattuggle-värld. I min nya morgonpigga-värld, så är frukost och några kapitel i en god bok, bra mycket bättre än att sova ihjäl morgonen.

Igår var det lördag, och jag och Dave som är fattiga fick gilla mat-läget. Att göra något gott av något billigt helt enkelt. Vi köpte 400 gram kycklingfärs för 20:- som bas, sen tog vi vad vi hade hemma. Vi improviserade ihop kycklingbiffar smaksatta med timjan, dijonsensap, vitlök och gullök. Till dem en pastasallad med creme fraiche, majonnäs, sambal oelek, rödlök, kapris och majs. Gott och billigt!

Här har ni recept på biffarna, pastasalladen är en perfekt "ta vad man har-sallad":

Kycklingbiffarna
400 g kycklingfärs
1-2 msk ströbröd
En skvätt mjölk
2 msk dijonsenap
ca 1 tsk timjan
3 pressade vitlöksklyftor
1 liten gul lök

Gör så här:

1. Häll upp ströbrödet i en skål och häll på en skvätt mjölk, så mycket att det blir en rinnig gegga. Låt stå och svälla ca 5 min.

2. Finhacka gullök och häll i en bunke med kycklingfärsen. Pressa i vitlök.

3. Häll i timjan, dijonsenap och ströbrödssmeten. Blanda ihop till en en jämn smet.

4. Blöt ett skärbräde och händerna och rulla sedan smeten till biffar. Stek dem och glöm inte skära ett snitt i dem och kolla så att de är tillagade rakt igenom, salmonella-varning!

Igår eftermiddag tog jag, Matilda och Jossan gratis-bussen till IKEA. Vi strosade runt på varuhuset, åt den obligatoriska IKEA-korven, fikade, fikade betydligt dyrare än på IKEA i Sverige och handlade förnödenheter så som tvättställningar, mer galgar, dörrmatta, thékoppar, värmeljus och sådant.

 

För en liten stund sedan satt jag och Dave och fikade, egentligen var vi bara sugna på saft, men sen kom jag på att vi faktiskt bakade chokladbollar igår så det blev ett klassiskt barnkalas fika istället. När vi fikat klart hörde jag Trojka skälla ute i korridoren, jag skyndade såklart ut och vips så var vi Trojkas barnvakter för ett tag. Ingrid skulle duscha och äta och göra sig i ordning för jobb så då fick vi, till vår glädje, passa henne.

För er som inte vet så har jag gått runt till flera hotell runt om i Oslo och lämnat in mitt CV idag. Ett av dem sökte en receptionist, de andra gjorde det inte med ville ha mitt CV ändå, i fall att. Jag sa att jag kunde tänka mig att jobba med något annat på hotellet också, så nu håller jag tummarna, ni med. På måndag ska jag gå runt med ännu fler.

Mamma, så här ser jag och duffeln ut, när vi söker jobb på Scandic Edderkoppen, två minuters promenad från vårat hus.

Som jag sagt så bor det ju en jätte söt hund här med oss. Hon heter Trojka, är 8 månader och en blandning mellan rottweiler och dalmatiner. Hon påminner jättemycket om Nelly, de är både busiga och gosiga. Trojka lägger upp ena benet runt ens arm, istället för båda som Nelly brukar göra. Ingrid som är Trojkas matte säger att Trojka gillar mig jättemycket, och jag gillar Trojka jättemycket. Trojka gillar extra mycket att busa med mig och att sitta i mitt knä. Nästa gång Ingrid ska ut och festa så ska jag och Dave passa Trojka åt henne.

Igår när vi öppnade vår gemensamma brevlåda (även den delar vi med sex-sju andra), så lös det till av gula och blå, ljuva nyanser. Där låg två svenska frimärken och sken så vackert på ett litet paket från pappa. Vi hade glömt att ta med skruvarna till mitt bord, så snälla pappa skickade blixtsnabbt upp dem till oss. Tack pappa, för skruvarna och den svenska stämningen!

För en timma sedan när jag vaknade till liv möttes jag av en hemsk syn. Snö. Mängder av snö. Mängder av snö på marken och mängder som öser ner från himlen. Snökaos, som svenska kvällspressen hade beskrivit det. När vi kom till Oslo var det lite snö på marken, men solen sken nästan hela dagarna och det var plusgrader. Men icke, inte nu länge. Till på köpet så har jag och Dave saker att göra idag, vilket innebär att vi måste gå ut. Vi ska till Skatteetatet för skattekortet, till ett ungdomscenter och skriva ut våra CV, Dave ska till Victors jobb och prata med deras butiksansvariga för att kanske också få jobb där. Min sista punkt på "att göra-listan" var att gå runt till mängder av hotell och lämna mitt CV, men det får banne mig vänta tills imorgon nu. Jag kommer komma inklampande på deras fina hotell, snöa, smutsa och blöta ner hela lobbyn, ha snö och smink som runnit runt i hela ansiktet, vara frusen och stå och hacka tänder och skämmas när jag lämnar in mitt fina CV. Nej, icke, så får det inte gå till! Hotellen får vänta tills imorgon.

Jag vet att jag blev en sån där "vinter-lover" i december, men det har släppt nu, nu och den första januari släppte det. Snälla vintergudar, ge mig vår nu!

Idag har jag och Dave skrivit klart våra personliga brev, och försökt leta fram propra CV-bilder. Vi konstaterade att vi inte har en enda reko bild, varken Dave eller jag. Mycket konstigt med tanke på att vi båda två så gott som alltid har kameran redo. Det blev helt enkelt till att ta nya bilder, och såhär reko blev vi alltså till slut!

Igår eftermiddag var jag och Dave ute på promenad, vi tyckte att det kunde vara lämpligt att hitta själva till någon annan destination än Victor, Matilda och Jossans lägenhet. Vi traskade runt lite och efter inte ens tio minuter var vi nere på Karl Johann. Jäklar vi bor verkligen centralt, kom vi på då. Sen traskade vi runt lite på Karl Johann, framför allt vid en fin skridskobana som de har där. Sen mötte vi upp Matilda, hon ville gå i lite affärer och leta efter en väska. Jag har alltså blivit frestad att spendera pengar och även stått emot för första gången här. Nog för att vi bara har varit här i fem dagar nu, men jag har inte spenderat en krona än så länge.

Efter att vi gått runt i affärer gick vi hem ett slag och framåt kvällen gick vi till Matilda, Victor och Jossan. Jossan ville bjuda oss alla på mat, till vår stora tacksamhet. Hon hade gjort en fantastiskt god fiskgryta, bakat bröd och dukat fint. Tack Jossan!

Vi insåg ganska snabbt att många av de vi bor med är lite knäppa. I dagarna träffade vi en till man som bor här, han är i 45-års åldern och duschar jämt. Vilket jag kan förstå med tanke på att det är rätt smutsigt här, men ändå. Han duschar flera gånger om dagen, och inte på ett morgondusch och kvällsdusch-vis, utan vi pratar tio-minuters intervaller. Det upptäckte jag häromdagen när jag skulle på toa, då kom han ut ur duschrummet i kalsonger och med blött hår, lite senare på dagen kom han ut därifrån igen, också då med kallingar och blött hår.

Idag åt jag och Dave mat i köket hörde vi att någon duschade, när vi hade börjat äta så kom han ut ur duschrummet, självklart i kalsonger och med blött hår. Efter tio minuter när vi fortfarande satt och åt, då kom han ut från sitt rum, gick in i duschrummet och så hörde vi honom duscha igen. Jag undrar varför, ska försöka luska lite i det. Han kanske jobbar med något smutsigt? Eller har någon konstig dusch-tvångstanke?

Igår kväll spenderade vi kvällen hos Victor, Matilda och Jossan. Vi åt konstiga tacos, drack té och pratade i mängder. Det var så mysigt att vi blev kvar tills fram på natten. De har dessutom en egen, stor och fin, lägenhet tio minuters promenad från oss, fantastiskt bra att kunna fly dit om kollektivlivet blir för påtagligt.

Kl 10 i morse kom Victor hit och hämtade upp mig och Dave för att promenera till skattekontoret och fixa ett skattekort, dock var det flera timmars kö där, så istället promenerade vi runt halva stan och han visade oss mängder av saker, så skattekortet får vänta tills imorgon. Till sist gick vi till En café där Matilda jobbar, så när Victor började sitt jobb stannade jag och Dave kvar och umgicks med Matilda några timmar, hon bjöd på kaffe, en supergod pizza och såklart trevligt sällskap.

Nu har vi varit hemma hos oss och fixat lite och snart ska vi gå bort till dem och laga kvällsmat tillsammans.

Här kommer bilder på Matildas café.

Skype är för övrigt det bästa som finns. Jag saknar ju, som de flesta vet min familj och djuren väldigt mycket, och då är verkligen skype en räddare i nöden. Innan idag så skypeade jag med pappa, Siri och Nelly. Finfint!

Vår närmsta rumsgranne, som jag tidigare skrivit om, kinesen. Jag träffade på honom i köket igår, han var glad och trevlig, pratade engelska och lagade kinamat. Jag passade på att fråga vad en av hans kines-lappar betydde, den ovanför spisen säger "Stäng av plattorna efter er". Så nu vet jag det.

Igår var Victor och Matilda och deras sambo Jossan och hälsade på oss. Victor som var och kollade på vårat hus och rum åt oss när vi först hade hittat det, hade sagt till hyresvärden att det rum i det hus vi har nu inte duger, att det var för litet osv. Då hade de tittat på ett rum i huset på innergården (huset som är mitt emot vårat fönster) som Victor sa att vi ville ha, på nått sätt hade det blivit missförstånd eller liknande så nu bor vi alltså i fel rum, i fel hus. Hur som helst så pratade vi med hyresvärden och han sa att vi ska få flytta till rätt hus och rätt rum om en månad, så vi hoppas på det nu. Vårat rum är jättemysigt och huset i sig också, det är bara köket och toan som inte är okej.

Här är varje fall huset vi bor i nu:

dave in the block

Efter mycket krångel med bil och släp igår kom vi till slut fram till Oslo och vårat rum. Oj, säger jag bara. Det var lite av en smärre chock. Toaletten är på en kvadratmeter och likaså "duschrummet", både är rätt dammiga och smutsiga, och man får inte känslan av att toaletten städas varje dag direkt. Köket är helt okej, men inte alls som jag hade föreställt mig, det ligger saker framme och det är fläckar här och var. Vardagsrummet existerar inte, det är två gamla soffor och en gammal TV som står i köket. Och så till det viktigaste, vårat rum, det är rätt fint, inte alls lika stort som vi trodde, men fint. Jättehögt i tak och ett stort gammalt fönster som man kan sitta i om man vill. I taket hänger sådana där stjärnor som lyser i mörkret, sånna man hade när man var liten, antagligen någon som bott här tidigare och inte bemödat sig att ta ner dem efter sig. Aja, jag ville alltid ha ett tak fyllt med sådana när jag var yngre, så jag antar att det är en dröm som går i uppfyllelse, ett antal år för sent bara.

Folket som bor här ska enligt hyresvärden vara affärsmän och läkare som bara bor här måndag-torsdag, men så verkar det inte riktigt vara. Det är 8 rum här, dock tror jag inte det bor folk i alla. Vår rumsgranne är varje fall en kines, han verkar vara trevlig, men jag undrar om han ens pratar norska, det hänger lite lappar med kinestecken här och var. I morse när vi gjorde frukost skrämde en gubbe livet ur mig. Han hette Hans, verkar vara mer eller mindre alkad, frågade efter en dammsugare och sa ca tio gånger att han hade torkat golven, som också såg skitiga ut. De sista jag vet något om är att det är östeuropéer, som jag misstänker är ett par, de väsnas kl 01 på natten och 08 på morgonen. Nu ska jag och Dave ställa i ordning alla möbler i vårat rum, i vårat multikulti-boende.

Nu har Daves mamma kommit för att köra oss och flyttlasset till Oslo. Hejdå kära hem och vänner, vi hörs i Norge!

Jag halvligger i soffan och suger in den sista tiden med familjen för nu. Det känns konstigt, jag har nog inte riktigt förstått att jag faktiskt flyttar imorgon. Bitterljuvt, jag kommer sakna dem så fruktansvärt mycket, samtidigt som att det ska bli vansinnes kul att komma till ett nytt land med nya möjligheter. Det är åtminstone tur att jag har min kära David, annars hade jag nog fått ensamsjukan. Dessutom får vi ju en ny familj i Norge, alla i kollektivet, vilka det nu är. För er som inte förstått så kommer vi att bo i ett kollektiv/studentboende-liknande lägenhetshus. Det är ett lägenhetshus som är ombyggt till kollektivboende, så på varje våning finns kök, toa och vardagsrum som man delar på. Vi kommer bo på andra våningen med tre rum. Hyresvärden har sagt att det är två affärsmän som har de andra två rummen och som nästan aldrig är där. Och på första våningen bor det tydligen 8 svenska killar. Jag som har planerat att lära mig norska! Jag får väl lära mig det på det kommande jobbet antar jag. Nu ska jag socialisera med min kära familj igen. Vi hörs imorgon!

Till avskedskalaset i söndags gjorde jag alltså en tårta med hallon och lime-mousse på en choklad-kokosbotten. Tårtan blev både fin och god, lilla Hedvig tyckte att den "såg köpt ut" och samtliga i släkten tyckte att jag i Oslo ska söka jobb som konditor, haha, toppbetyg alltså! Tårtan är både tid och utrymmeskrävande och det gäller att vara noggrann för att det inte ska bli pannkaka av det hela, med det är den väl värd. Här kommer receptet, ett tips är att göra tårtan dagen innan den ska serveras, det tar lång tid för moussen att stelna!

Botten:
75 g smör
1,5 st ägg
1 dl strösocker
100 g kokos, riven
0,25 dl kakao
0,5 msk maizena majsstärkelse
0,5 tsk bakpulver

Hallon & limemousse:
0,5 kg hallon, frusna
5 st gelatinblad
1 st äggvita
1,5 dl strösocker, (1 dl + 0,5 dl)
2 dl vispgrädde
1 st lime, skal och saft

Garnering:
50 g mörk choklad
+ något annat fint/gott jag hade hallon och strimlat limeskal, hade det varit sommar eller vår hade jag nog dekorerat med blommor istället

Tillagning
1. Sätt ugnen på 175°. Spänn fast bakplåtspapper i en rund form med löstagbar kant,  ca 24 cm i diameter.

2. Smält smöret och ställ åt sidan. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ner smöret. Blanda kokos, kakao, majsstärkelse och bakpulver och rör ner i äggsmeten. Fördela smeten i formarna. Grädda i nedre delen av ugnen 25–30 min. Ställ i frysen.

3. Mousse: Tina bären och passera dem genom en finmaskig sil. Lägg gelatinbladen i kallt vatten. Vispa äggvitan med 2 dl socker som tillsätts lite i taget. Vispa grädden fast för sig. Blanda limeskal, saft och 1 dl strösocker i hallonpurén och blanda med äggvitan.

4. Ta upp gelatinbladen och smält dem med pyttelite vatten på svag värme i en liten kastrull. Rör ut gelatinet med lite av hallonblandningen och häll sedan gelatinblandningen i en fin stråle ner i resten. Rör hela tiden. Vänd slutligen i grädden med luftiga tag.

5. Lossa bottnen från formens kanter. Diska och torka formen och lägg tillbaka tårtbotten i formen med papperet i botten. Häll på moussen på tårtbotten. Skaka formarna något så moussen fördelar sig jämnt. Ställ kallt fram till servering. Kyl om du ska servera den senare eller dagen efter, längre tid så frys den.

6. Servering: Om du har fryst tårtan ska den ställas i kylen för att tina fem timmar innan den ska ätas. Skär med en mjuk tunn, varm kniv längs kanten och lyft försiktigt av formen. Smält chokladen över vattenbad. Spritsa mönster över moussen. Fryst tårta kan garneras direkt när den tas ur frysen. Lyft tårtan från papperet och botten med hjälp av flera stekspadar till ett tårtfat. Garnera och ät!

Idag fick jag i uppgift, av min mamma, att laga torsk. Torskblock. Det finns inget värre att laga mat på än ett upptinat fiskblock. Vad kan man möjligen göra för gott och roligt av det, har jag alltid tänkt. Min fantasi har enbart sträckt sig till en halvtaskig fiskgratäng, men inte nu längre. Idag mixade jag torsken med ägg, paprika, lök och annat smått och gott och stekte sedan drömgoda fiskburgare av det, och till det ett potatismos med rödlök och knaperstekt bacon.

Ingredienser 4 personer

400 g fryst torsk, tinad
1 tsk salt
2 krm svartpeppar
2 st äggvitor
1 stor klick creme fraiche
1,5 dl mjölk
2 msk potatismjöl
1 dl paprika, fint tärnad
1 dl gullök, finhackad
0,5 dl dill, finhackad

Mos:
800 g potatis, mjölig
1 st rödlök
1 paket bacon
2 st äggulor
2 dl mjölk
0,75 tsk salt
2 krm svartpeppar

1. Skala och koka potatis till moset. Förbered under tiden fiskburgarna.

2. Lägg den tinade torsken i en matberedare. Mixa den till en fast massa tillsammans med salt. Tillsätt äggvitorna, spara gulorna till moset, häll i creme fraiche och mjölken lite i taget under tiden som maskinen går. Se till att alla ingredienser är kalla. Tillsätt potatismjöl och kör till en slät och ganska fast smet.

3. Hacka paprika, gullök och dill och blanda med fisksmeten.

4. Mos: Skala och klyfta rödlöken tunt, strimla bacon i centimeter stora bitar. Knaperstek baconet. Tillsätt rödlöken, stek tills rödlöken mjuknat.

5. Häll av potatisvattnet och mosa potatisarna. Rör i äggulor och mjölk. Smaka av med salt och peppar. Vänd slutligen i lök- och baconfräset.

6. Hetta åter upp stekpannan och klicka i fisksmeten med en matsked, Platta till och stek ca 2 min på var sida på medelstark värme. Servera de nystekta fiskburgarna med potatismoset och grönsaker.

I söndags hade jag delar av min släkt här, vi skulle ha lite avskedskalas för mig med det klassiska temat, fika. Pappa bakade semlor, mamma bakade biscotti med tranbär och pistagenötter och jag gjorde en hallon & limemousse-tårta.

Fikat var mycket uppskattat från släktens sida, och från min med, men mest uppskattade jag besöket i sig. Det känns konstigt att flytta, man kommer på hur fruktansvärt mycket man kommer sakna allt och alla. Att bara prata på i telefon med farmor när hon ringer. Att få abstinens av de små syskonbarnen och man åker till dem och busar i några timmar för att stilla sig. Att äta kvällsmat framför TVn med mamma när hon sitter i "sin" fåtölj, att småprata och bara vara, att hon blir så otroligt stolt över mig och mina syskon, av minsta lilla bra man gör. Att titta på pappa och tycka att han är världens knäppaste när han klär på sig alla sina jaktkläder bara för att åka ner till Ica och handla mjölk. Lina, att alltid ha sin käraste vän och syster runtomkring sig, att skratta hysteriskt åt precis samma saker varje dag.

Jag är så lyckligt lottad att ha den släkt och familj jag har, och jag kommer att sakna ihjäl mig efter denna vardagen jag har här samtidigt som jag dör lite av nyfikenhet på min nya vardag i Oslo.