it's love that leaves and breaks the seal of always thinking you would be real happy and healthy strong and calm, where does the good go?

Sommaren 1998. En av de bästa somrarna i mitt liv. Mina kusiners hund väntade valpar, Molly hette hon och var världens snällaste tax. Det var juni månad och jag var 9 år och hade som alla andra 9-åringar sommarlov. Molly gick runt i den tidiga sommarvärmen, höggravid, och väntade på att valparna skulle komma, och det gjorde jag med. Jag minns hur de vuxna pratade om hur jobbigt det var för Molly i värmen, jag minns hur vi barn otåligt väntade på att de skulle komma, valparna som vi alla längtade efter. Och så två dagar in i juli kom de, fem stycken små taxvalpar. Min moster Isa ringde och berättade att de äntligen hade kommit. Vi åkte ner till dem så fort vi fått veta, och där låg de sen. Fem stycken små varelser. De var det sötaste mina 9-åriga ögon någonsin hade skådat. Jag klappade dem varsamt och efter ett tag vågade jag hålla en av dem, jag minns att den var så liten att den rymdes i mina små händer. Jag var överväldigad.

Sommaren gick och det dröjde inte länge förens de små, sovande, knytena i korgen sprang runt och busade i trädgården. Vi var och hälsade på dem, Bamsen, Nisse-Hult, Ronja, Birk och Socke-Mollan, så gott som varje dag, det fanns inget bättre än dem. Att åka och bada alla de heta sommardagarna fanns inte ens i tankarna. Jag minns hur jag fotade rulle efter rulle med min analoga 90-talskamera, jag minns att mamma tyckte att det kunde ha räckt med några bilder på valparna, inte rullar. Men det tyckte inte jag, det fanns inget jag hellre ville ha på bild än dem.

Sommaren 1998 flög förbi och efter ett par månader skulle valparna till nya hem. En efter en försvann de. En dag på sensommaren var jag och Lina och lekte hos våra grannar en bit bort. Det knackade på dörren och när vi öppnade stod mamma där, upprymd och smått andfådd. ”Nu finns det bara en valp kvar och det är Socke-Mollan! Ska inte vi ha henne, eller vad tycker ni?” Mamma hade inte behövt fråga, jag och Lina jublade, vi hoppade upp och ned i luften, om och om igen, ja! Mamma skrattade och log, och så var det bestämt, bara pappa sa ja.

Socke-Mollan, som vi kallade henne, var speciell. Hon påminde mycket om Molly. Och så var hon lite tjockare än de andra valparna.  Vi tyckte mycket om henne, det gjorde alla, hon var alltid så snäll och glad.


Så var det bara att invänta pappa. Pappa kom hem, och pappa sa nej. Vilket liv det blev, och vad jag grät. Jag grät och grät och grät. Jag minns hur jag satte mig längst upp i trappan på huset och hela familjen samlades runt mig. Där satt vi och diskuterade och jag kunde inte sluta gråta. Pappa frågade vem som skulle gå ut med henne varje dag, jag, svarade jag. Vem som skulle leka och busa med henne, jag, svarade jag. Vem som skulle ge henne mat och vatten varje dag, det skulle jag också göra, lovade jag. Mamma sa till pappa att det skulle vara bra för mig att få sällskap om dagarna, jag som inte gick på fritids. Och så till slut så sa pappa ja, och vi var alla eniga om att Socke-Mollan skulle bli vår hund. Min hund. Min första fyrbenta vän.

Vi införskaffade en bur som vi skulle hämta henne i, vi köpte mat- och vattenskålar, leksaker, koppel och hundgodis. Och så kunde vi äntligen hämta hem henne. Socke-Mollan, som på papper fått heta Otilia men som vi snabbt döpte till Siri. Siri som blev min bästa vän, och det bästa sällskapet man kunde ha på dagarna efter skolan. Den bästa att köpa hundchoklad till för veckopengen och den bästa lyssnaren och tröstaren när ingen annan förstod.

Som den dagen för nästan 13 år sedan, då jag inte kunde sluta att gråta av tanken på att inte få se dig igen, så kan jag inte sluta gråta nu, av tanken på att vi aldrig mer i detta liv kommer att få ses. Att aldrig mer ropa ”Hej Siri!”, när jag kommer hem, att aldrig mer mötas av att du kommer springandes mot mig, viftandes på svansen och tjutandes av glädje. Siri, du har varit den finaste man kan tänka sig. Den mest älskvärda, den mest glada, den mest snälla och den mest envisa lilla hund man kan tänka sig. Tack för alla våra år, Siri, jag kommer aldrig sluta att älska dig och jag hoppas att vi ses en annan gång, någon annanstans.

 

 



Kommentarer
Postat av: Mammi

Va fint du har skrivit om vår älskade Siri, jag tror aldrig jag kommer sluta gråta, rinner inte tårarna så gråter det ändå i hjärtat, hade aldrig trott jag skulle sakna henne så. Kram

2011-04-16 @ 15:22:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback