A sweet old fashioned girl

Jag glömde visst bort att lägga upp en bild igår sen, den första vårsolen kan verkligen göra att man glömmer allt runt omkring en, det enda som blir väsentligt är att lapa i sig så mycket av solen som den har att erbjuda, men här är varje fall bild tio.

Det här är min mamma. Bilden porträtterar min mamma på ett ypperligt sätt, det här är min mamma som jag känner henne. Glad, snäll, vacker och med ett ständigt leende på läpparna. Mamma är den snällaste människan jag vet. Min mamma är snäll på det mest osjälviska sätt, hon har alltid gjort allt för mig och mina syskon, och gör det ännu. I vår uppfostran har hon varit snäll men rättvis. Det är hon som har lärt oss att alla människor är lika mycket värda, fattig som rik, svart som vit, tjock som smal, "konstig" som "normal". Mamma har alltid gett oss den trygghet vi behövt för att kunna vara oss själva, hon har lärt oss att man ska vara som man är, för det är okej att vara precis så som man är så länge man respekterar sina medmänniskor. Mamma har alltid skämt bort oss fruktansvärt mycket, med kärlek, tid och uppmärksamhet. Hon har alltid uppmuntrat oss till att stå på egna ben och till att bli självständiga människor. Mamma och jag är väldigt lika, vi fungerar på samma sätt på många plan och vi har nästan bara gemensamma intressen, och det är jag glad för. Det betyder att jag en dag kanske kan bli en hälften så bra mamma som hon alltid är och har varit, och då skulle jag vara väldigt, väldigt, nöjd.

Det här är Harry, inte bara en i min släkt utan även den yngsta i min släkt. Han är mitt syskonbarn och är världens sötaste, snällaste och gosigaste snart 2-åring. Förutom att Harry är söt, snäll och gosig så är han även väldigt manlig. Harry älskar motorsågar och verktyg, riktiga som leksaker, han kommer säkert att bli en väldigt manlig snickare när han blir stor. Harry är nästan alltid glad, och vill man göra hon extra lycklig kan man ge honom ett paket russin, eller ett leksaksverktyg såklart. Bilden är från juni 2009, då Harry var ganska exakt 2 månader. Kolla på hans små fingrar!

Idag ska jag lägga upp en bild på en person som jag saknar, och här är nu en bild på en blomma och grönska. Med tanke på mitt tidigare inlägg idag, om att jag längtar till landsbygden, så kanske ni tror att jag har fått någon slags hippie-fnatt nu, att jag har börjat tro att blommor är personer. Men så är inte fallet kan jag meddela. Jag saknar så himla många personer, så jag kan inte lägga upp en bild på bara en. Så efter alla människor jag saknar, så är det våren som jag saknar mest. Bilden tog jag i slutet av mars 2007, det var en solig vårdag när jag och Hedvig lekte i deras trädgård.

Det här är min kära vän Rebecka. Henne har jag inte träffat på, jag vet faktiskt inte hur länge, och jag saknar henne massor. Rebecka är en av mina kära vänner i Göteborg, om inte det käraste, vi fann varandra snabbt efter en Thåström-konsert när hon var tillsammans med Anton och jag bodde hos honom. Somliga människor är ens vänner, vissa riktigt goda sådana och några få klickar man bara med på ett särskilt plan. Jag och Rebecka klickar på det där särskilda planet och, som sagt, så saknar jag henne massor. Med Rebecka har jag haft några av de roligaste stunderna i mitt liv.

Den här bilden ska representera en konstig tid i mitt liv, och det var det minsann. För er som inte vet så var jag punkare under min tonårstid. Jag är alltså den lilla tjejen med grön, hängande, tuppkam. Det var, som sagt, en konstig tid i mitt liv, konstig men mestadels otroligt rolig. Min tonårsrevolt var en revolt som hette duga, jag släppte alla mina hämningar, allt som mamma och pappa någonsin uppfostrat mig med och gjorde precis vad jag ville, när jag ville och hur jag ville. Jag och min dåvarande bästa vapendragare Amanda-Slask levde efter mottot "jag vill, jag kan, jag gör", och så var det verkligen också, vi gjorde allt som flög oss in och lite till. Vi tog dagen som den kom och levde för folköl och att provocera alla i vår närhet. Jösses, jag tänker på alla mina lärare, skolkompisar, alla som råkade komma i min närhet, och framför allt på lilla mamma och pappa, de hade det inte lätt. När jag tänker tillbaka på den tiden i mitt liv så skrattar jag mycket och chockeras lite själv när något gammalt minne dyker upp, och framför allt så har jag insett hur lärorika de åren i mitt liv var, hur de formade mig till den jag är idag och gav mig egenskaper jag aldrig skulle haft utan de åren. Bilden är tagen några dagar innan julafton 2004.

Det här är min pappa, han ser inte alltid ut så här, men ganska ofta. Min pappa är världens snällaste och världens starkaste. Han är den händigaste jag vet och kan faktiskt allt. Om jag behöver hjälp med något bökigt går jag alltid till pappa, han kan laga, bygga och experimentera ihop vad precis vad som helst. Alltifrån att bygga balkonger, till att bygga konstiga elektronik-ljus-blink-mackapärer, till att sy ihop tre reflexvästar till en stor.  Pappa är också världens knäppaste, varav hans pose på den här bilden. Jag tog denna bilden på pappa när vi väntade på kusin Petters ut-spring på studenten i somras. I bakgrunden kan ni även skymta mitt yngsta syskonbarn-gulleplutt och pappas barnbarn, Harry. Passande nog är pappa Harrys stora idol.

För några dagar sedan la jag upp en snabb webcam-bild på mig där jag såg mindre glad ut. Att jag såg mindre glad ut var något jag inte hunnit reflektera över, inte innan mamma skrev en kommentar och påpekade det. Hon undrade varför jag såg ledsen ut, jag som alltid brukar vara glad. Och hon har en poäng, jag är nästan alltid glad, jätteglad till på köpet. Jag är av den typen som strosar runt med ett leende på läpparna, jag är extremt lättroad och skrattar säkerligen hundra gånger om dagen. Jag förstår att mamma blev fundersam när hon såg "den mindre glada-bilden". Så här, mamma och alla andra som läser, här är dagens bild, på mig så som jag brukar se ut.

Någon jag umgås mycket med. Det är David, min kära, inte många förvånande ansikten av valet av bild där kanske, men så är det. Vi har hängt ihop i snart ett och ett halvt år och så gott som bott på varandra i några månader nu, och jag tröttnar aldrig. Tvärtom, idag har han varit på jobbet sen 11.30, och jag längtar efter honom hela tiden. Den här bilden tog jag på honom på en mysig restaurang i Köpenhamn i somras.