A sweet old fashioned girl

Så var den här igen, dagen som alltid får mig att känna mig paradoxal. Alla hjärtans dag, världens finaste tanke men ändock världens mest kommersiella dag utan syfte. Jag tänker på mina käraste. På Dave, på mamma och pappa, min bror och min syster, mina fina syskonbarn, känner mig extra glad att just jag har mitt samband med just dem. De finaste i mitt liv, att få vara en av de finaste i deras liv. Men så tänker jag också på alla de som inte har någon familj, någon käraste, som liksom på julafton känner sig extra ensamma idag, och syftet med det är att folk ska tjäna pengar. På de stackare som knappt har råd med hyra och mat men som tvingas att gå och köpa blommor och choklad för att frugan inte ska känna sig bortglömd. Och detta för att folk ska tjäna pengar. Missta mig inte nu, jag tycker att det är fint att folk tjänar pengar, men jag tycker att det är synd om de människor som känner sig pressade att spendera pengar för att visa sin kärlek.

Jag har inte fått någonting av Dave idag, och Dave har inte fått något av mig. Att vara tillsammans är det som betyder något, inte att få eller att ge. Kärlek och materiella ting hänger inte ihop, inte alls. Mamma, pappa och Lina ska jag spendera tid med på Skype ikväll, och de enda som jag har spenderat pengar på är mina syskonbarn, det var varsin kombinerad hejdå-glöm inte bort er faster/tidig alla hjärtans dag-present som de fick innan jag flyttade.