A sweet old fashioned girl

Igår kväll kom jag tillbaka till Oslo, till ett regnigt och sorgset Oslo, där militärer vaktade de stora avspärrningarna och där det överallt låg blommor och stod tända ljus. Vår buss var prydd av vakter och körde egentligen inte via vår hållplats pga. avspärrningarna men hade nyligen börjat köra en annan omväg så han kunde släppa av oss där ändå. Det är en konstig känsla i kroppen att vara tillbaka och vandra på de vanligtvis så självklara och trygga gatorna. Det är en obehaglig och framför allt helt främmande känsla att en massmördare har promenerat bara några hundrameter från där jag varje dag vaknar upp och varje natt somnar in, att jag inte kan gå den väg jag så ofta promenerar för att ett terrordåd har skett där. Allt är så ofattbart. Jag är så tacksam över att jag, Dave och alla våra nära här mår bra, men jag kan inte sluta tänka på alla ungdomar på Utöya, paniken de måste ha haft, alla deras anhöriga som lider nu i denna stund, alla stackars föräldrar och syskon som inte vet om deras barn, syster eller bror har blivit kallblodigt mördad eller fortfarande lever någonstans. Det enda som är positivt är att denna hemska varelse som har förstört så många människors liv, just nu sitter 600 meter ifrån mig i tingsrätten, men vilken dom skulle någonsin vara tillräcklig för det han har gjort? Jag har sagt att jag inte tänker vara rädd, att jag tänker leva mitt liv här så som jag gjorde innan den 22e juli, att jag tänker inte låta mig skrämmas, för det är det de vill med det här, men det är svårt.