A sweet old fashioned girl

Jag tror inte att min själ hör hemma i storstaden, den hör hemma på landsbygden. Jag gillar verkligen Oslo och trivs jättebra här, det är kul att för första gången verkligen bo i en storstad. Jag gillar möjligheterna med storstäder, att de aldrig sover. Affärer, restauranger och barer är alltid öppna. Här är det puls och det är alltid någonting på gång. Det kryllar av folk och det finns alltid någonting att göra, människorna här är alltid på väg. Jag är också på väg, men min själ längtar till landet. Människorna här lever sin dröm i storstaden, jag längtar till min dröm på landet. Trots att jag älskar tillgängligheten och möjligheterna här, så har jag en inre längtan till naturen, det oförstörda och enkla. 

I natt drömde jag att jag och Dave hade köpt ett hus, mitt ute på vischan bland åkrar och ängar. Vårat hus var ganska litet, men med många små rum. I drömmen hade vi ett rum över, det skulle bli vårat gästrum, så släkt och vänner alltid kunde komma och hälsa på.  Huset var i trä och var gammalt och vackert. Vi hade en stor trädgård som angränsade till en liten sjö, trägården var fylld av blommor och det var massa fruktträd och i sjön hade vi en egen brygga. Hela min släkt var med och hjälpte till med flytten, alla mina fina möbler och prylar fick ett hem. I drömmen kände jag ett stort lugn och en känsla av att "det här är bara mitt och det finns inget annat ställe på jorden där jag hellre vill leva mitt liv".

Drömmen kändes så verkligen, och när jag vaknade i morse ville jag bara drömma vidare. Jag ville inte släppa den känslan och bilderna av den vackra naturen. Så ska jag ha det en dag, när jag har bott lite här och var, utbildat mig eller kommit på vad jag vill jobba med i framtiden, varit i de städer jag vill och sett allt det jag vill se. När jag ska bygga mitt liv och skapa en familj, då, då ska jag ha det precis så.