A sweet old fashioned girl

En låt som påminner om ett speciellt tillfälle, en låt som är speciell för mig. Ett speciellt tillfälle uppstår väl oftast mellan två människor, och då får jag det svårt att relatera till en låt. När det kommer till musik har jag det lättare att relatera till mig själv och stunder, speciella tillfällen, som jag har upplevt ensam. Den här låtens första ton får mig omdelbart att tänka på svåra tider som skapar murar, som skapar en kevlarsjäl, men framför allt så får den mig att tänka på att ta sig igenom vad som verkar omöjligt, bättre tider, att vinna tillbaka sig själv, sin tillit, och att förstöra sin kevlarsjäl. Kents underbart ,vackra och speciella, Kevlarsjäl, får ni njuta av idag.

Torsdagen spenderade jag med att vara bebisvakt åt lilla Assar-skrutten. Vi sov, busade, gick på små promenader och gosade i mängder. Ååh, min lilla Assar-bebis! Assar undrade för övrigt varför jag inte skypeat med honom de senaste dagarna, det beror på att jag har jobbat kväll och slutat runt tolv på natten, och då sover ju du, Assar! Men imorgon har jag brandövning på jobbet på dagen och är ledig på kvällen, så då ska vi skypea!

För en vecka sedan fyllde mamma 54, vilket självklart firades. Hon hade sina jobbarkompisar hemma på sillunch på dagen, jag hjälpte till och bakade födelsedags-tårtan, en somrig jordgubbsmoussetårta med lime och en botten av mandelmassa och choklad. På kvällen fick vi fira vår lilla mamma, det blev fint väder och Lina kom hem och Carl-Johan med Svea och Harry. Grattis Mamma!

En låt som påminner mig om ett ställe. Det här är en av mina topp 100 låtar. Jag har älskat den sen första gången den spelades för mina öron och det var på ett uteställe i Grekland för tre år sedan, efter det lyssnade jag sönder den en period och varje gång jag hör den så tänker jag på ljuvliga Grekland.

Jag saknar ihjäl mig efter min nya, lilla, bästis, Assar! Större delen av tiden jag var hemma spenderade jag med honom och både mamma och pappa sa att jag var hans nya favorit. När jag skulle åka tillbaka till Oslo trodde jag att han skulle glömma mig, men icke! Igår skypeade jag med mamma och pappa och ropade på lilla Assar, och den lille skrutten blev helt till sig av glädje, så jag antar att jag får hålla kontakten via skype med honom med nu.

Jag var och hälsade på mina kära Polkapojkar (och Pinglor) när jag var hemma. Jag saknar dem massor, men som tur är saknar de mig med. Så här fint skrev de om mitt besök på hemsidan/webshopen, som för övrigt är den webshop jag lagt ner jag vet inte hur många timmar på att skapa, och som nu är klar. Ni kan se den HÄR om ni vill.

I tisdags hade jag ett väldigt kärt återseende med ingen mindre än min låtsas-storasyrra Terre. Vi hade inte setts på jag vet inte hur länge. Så det var mycket prat, fika och anekdoter att ta igen, väldigt, väldigt skoj.

Jaha, då falerade ju även denna dagens-lista, men jag tänker inte vara sämre än att jag tar upp den igen. Vi kan kalla den Dagens låt i Norge-listan stället. Det finns så många låtar som påminner mig om olika människor, men eftersom Dave är i Sverige nu och jag saknar honom sjukligt mycket så blir dagens låt en låt som jag alltid tänker på honom när jag hör, och hur lycklig jag är som är kär och galen med världens finaste man.

Jag har varit lite dålig på att uppdatera nu när jag var hemma, av den enkla anledningen att jag har haft fullt upp med att träffa nära och kära och ha det kul de här dagarna. För en vecka sedan var jag varje fall på Hedvigs 9-års kalas, vilket var skoj! Och oj, va stor hon blir, mitt första, lilla, syskonbarn!

På Bus4you, som jag alltid reser med, kan man boka platser på bussen. För 30 kronor/person får man reservera en specifik sittplats. Något som kanske är bra om man är flera som reser och vill sitta tillsammans, men som jag aldrig riktigt orkar bry mig om. Nyligen stannade bussen till i Borås och en gammal dam i 85-års åldern sitter framför mig, och har gjort sen i Jönköping. Vad jag tror var hennes son, såg till att hon satt bra och kände sig trygg och sa hej då och allt, och jag märkte att denna gamla dam åker inte buss allt för ofta, vilket inte är så konstigt med tanke på hennes ålder. När bussen varje fall stannar till i Borås kliver det på ett par i 40-års åldern, går fram till den gamla damen, viftar med deras biljett och säger att de har reserverat platsen som damen sitter på, och den tomma stolen bredvid. Damen säger att hon inte såg någon skylt om det och blir genast ängslig. "Nej, det står här på biljetten! Du får upp och hoppa och sätta dig någon annanstans!" säger mannen i förhållandet. Den stackars gamla damen börjar oja sig över vad hon ska sitta och efter ett tag ropar någon längre bak att det finns en plats ledig där. Den gamla damen tar sig knappt upp ur sätet men flyttar på sig varje fall, och det nu belåtna paret sätter sig ner. Jag var en jävla millimeter från att tänka högt till paret "Hur fan tänker ni nu era jävla idioter? Ska en stackars, ensam, gammal dam behöva flytta på sig för att ni nödvändigtvis måste sitta jämte varandra i en jävla timma! Det tar en timma att åka till Göteborg, som är ändhållplatsen, och ni måste sitta jämte varandra! Vad är ni för osäkra jävla idioter som inte kan sitta på spridda platser i en jävla timma, så en gammal dam kan få sitta kvar! Fy fan för er, skäms ni inte?" Men, jag tänkte tyst för mig själv, och nu ångrar jag mig lite. Att de inte skäms, det osäkra jävla paret framför mig, det är så jag blir åksjuk av att sitta bakom dem och inte säga något.

Nu sitter jag på bussen mot Göteborg, för att sedan byta till bussen mot Oslo. Har för den här gången lämnat mitt vackra småland och mina underbara älskade, och jag saknar dem alla redan. Ibland är det svårt att bo så långt bort, och det känns oftast sorgligt att återvända till det som faktiskt är mitt nya hem, Oslo. Även om Oslo är en underbar stad, och jag trivs med livet där, så kommer jag nog aldrig att känna mig riktigt hemma någon annanstans än där de jag håller närmst är. Men, nu kommer "menet" som är obligatoriskt i min positiva värld: men, om jag inte hade bott i Oslo så hade det inte varit lika kul att komma hem till Gränna, jag hade inte uppskattat tiden med mina käraste på samma sätt om det inte var för att jag bodde långt ifrån dem, jag hade alltid haft en längtan av att se något annat än mitt vackra Gränna. Slutsatsen med det hela är alltså att det är bra att jag sitter på bussen och känner mig alldeles ensam just nu, för som jag brukar säga, om man aldrig har tråkigt eller mår lite dåligt så kan man aldrig må bra eller ha kul.

I fredags var det Vätternrundan, underbar kväll med underbara återseenden!

Sitter och gosar mig med min nya bebis, mamma och pappas nya hundvalp, Assar. Assar sover mest, och jag datanördar mig lite med en hand. Kärlek är ordet.

Nu har jag suttit på bussen från Oslo i över tre timmar och är strax framme i Göteborg. Sist jag åkte hem hade jag ju turen på min sida, jag missade bussen från oss till centralen med en minut, hoppade på en annan buss som skulle till ett helt annat ställe, pratade med busschauffören och det slutade med att han körde mig fram till dörren på bussterminalen. Sådan tur kan man bara ha en gång i livet, tänkte jag nu och därför planerade jag att ta mitt ansvar och själv se till att jag kom med bussen idag. Igår kväll såg jag till att allt var klart när jag gick och la mig, att resväskan var färdigpackad och stängd, att datorn låg i datorväskan, att jag hade biljett, plånbok, och allt sånt. Jag la fram kläderna jag skulle ha på mig, räknade ut minsta lilla minut jag kunde tänkas behöva, räknade in att ev. snooza för länge. Bus4you gick 07.50 från centralen, så då tänkte jag ta 07.30 bussen från där vi bor, det tar bara fem minuter med bussen till stationen, och för att då inte missa den bussen tänkte jag att jag går från vårat lilla hus 07.20, för att då ha råd med att tappa några av mina tidsoptimist-minuter på diverse saker. Men hör och häpna nu! Jag var utanför vår dörr 07.20, gick till bussen, som tar två minuter, jag väntade tre minuter och kom med 07.25 bussen mot centralen istället! När jag sedan kom ned till centralen köpte jag lite frukost, sa god morgon till busschauffören, la in mina väskor och satt på bussen 10 minuter innan avresa! Vilket moment i mitt liv, jag kan inte minnas senast jag inte hann med allt precis på marginalen, vilken lyckad framförhållning! Och va skönt det var, vanligtvis när jag sitter på en buss mot centralen går alltid tänket i huvudet "Skynda dig jävla busschaufför, måste du stanna här!" "Jävla medresenärer, skynda er att hoppas på bussen så han kan köra igen!" "Ska det på människor här också? Hur fan ska jag nu hinna om människor ska hoppa på precis över jävla allt!" "En barnvagn, helvete, nu missar jag den!"  "Öppna dörrarna så jag kan springa av din slöa jävel!" Mycket stress, mycket svordomar, mycket ilska, men inte idag, och inte i framtiden, jag ska nu bli en tjej med samma framförhållning som idag! Gränna, vi ses snart!

En låt som gör mig ledsen, det finns egentligen ingen låt som gör mig ledsen, bara låtar som gör mig mer ledsen om jag är ledsen, ni fattar. Den här låten har jag fällt många tårar till, ren och skär ångest i de vackraste ord och toner. Här är min allra käraste Thåström med Ingen neråtsång.

Kvällen har gått bra på jobbet, som tur var hade jag missförstått och hade vår restaurant manager till hjälp de tre första timmarna. Sen gick hon hem och Birgit, en tjej som började samtidigt som mej, kom istället, och vi två, förhållandevis nya, jobbade för första gången själva, utan hovmästaren eller någon annan som kan allt. Men, allt gick bra, och de småproblem som kom upp löste vi snabbt och galant, även om mitt huvud och mina fötter är riktigt trötta nu. Jag har även haft utvecklingssamtal idag med Madde, som restaurant managern heter, vilket var jättekul. Vi pratade om hur jag tycker att upplärningen och allt har gått och så sa hon återigen att de är jättenöjda med mig att jag är duktig och jättejätte positiv, och att det smittar av sig på alla andra som jag jobbar med. Och så tyckte hon att jag är väldigt ansvarsfull och kände trygghet i att lämna mig ensam och att hon ska säga till de andra, och nya, att ha mig som förebild på jobbet. Haha, oj oj oj, så glad jag blev av de fina orden, självförtroendet mår idag, om man säger så. Nu ska jag och mina arma fötter sova, godnatt kära vänner!

Nu ska jag promenera i två minuter med sikte på jobbet. Jag kan fortfarande knappt fatta vilken lyx det är att ha så nära till jobbet! Vad jag har förstått så ska jag vara ensam servitris de tre första timmarna, skrämmande tanke. Vi är alltid minst två som jobbar, varav en alltid kan allt, och jag kan inte allt, även om jag vill kunna det. Hoppas på enkla, trevliga, gäster utan jobbiga önskemål, att kassasystemet är på min sida idag, att ingen vill bli rekommenderad ett vin som passar till maten och att ingen beställer italienskt kaffe, annars ska nog allt gå bra!

Okej, det finns få låtar som gör mig så pepp och glad som den här, genom alla tider. Texten, musiken, videon, åh, så bra den är! Här är Meat Loaf & Chers Dead ringer for love.

Dag 2 på musiklistan då, hatlåt är det idag. De flesta är väl bekanta med att jag avskyr det mesta inom kategorierna RnB, Hiphop och electro-dunkadunka så som techno, house, trance och allt vad det kallas, i mina öron låter "musiken" likadant. Och eftersom de flesta känner till att jag inte har så mycket till övers för den typen av musik så tycker jag det känns lite tråkigt, och alldeles för uppenbart, om jag presenterade en "såndär" låt idag (och dessutom besparar det mig både från att ha den typ av musik i min blogg och framför allt så slipper jag välja ut en av alla de låtar jag hatar inom de genrer). Så här kommer en låt, med en egentligen helt okej artist, som jag verkligen avskyr. När denna låt spelas på radio börjar det krypa inom mig av irritation och jag får känslan av att dagen inte kommer fortsätta något vidare. Här, kära vänner, låt er plågas av 17 år med Veronica Maggio.

Igår på förmiddagen var det soligt och varmt här i Oslo, jag och Dave satt på innergården och drack kaffe och saft och hade det mysigt, pratade och gungade och sånt. Och det bästa av allt, det har blivit så grönt här nu, vilket är härligt i en annars betong-grå "trädgård". Till på köpet, så hittade jag vinbärs- och krusbärsbuskar, lycka! Här ska det kokas saft och sylt, de ska bara på mogna lite först.

Eftersom att jag är så nyfiken på vilka som läser min blogg, och det är väldigt få som kommenterar så har jag gjort det lätt för er nu. På varje inlägg jag skriver så finns det nu en "facebook-gilla-knapp", så om ni har Facebook och vill, så kan ni trycka på den och då får jag veta vilka fler, hittills anonyma, som läser vad jag skriver. Så gör det, alla ni anonyma, och alla ni andra också för den delen, om ni vill förstås!

Min Gränna-abstinens kommer snart att stillas!

Vi kör direkt, dag 1, min favoritlåt. Svårast av alla, eftersom jag har så många favoritlåtar. Därför väljer jag min favoritlåt just nu, den heter Why does it always rain on me och gruppen som har gjort den heter Travis. Jag lyssnade mycket på den här låten för många år sedan, man kan inte riktigt lyssna sönder den här, den ljuva, peppiga, musiken och den småsorgliga texten. Lyssna omedelbart!

Ni kanske har trott att jag har gått och dött här i Oslo de senaste dagarna? Det har jag nästan också. I tisdags innan jobbet kände jag mig inget vidare, hängig och matt, men jag gick till jobbet ändå, för att några timmar senare gå hem igen, jag kände mig helt snurrig och det svartnade för ögonen på mig. Någon timma senare ligger jag nedbäddad i sängen och skakar av året feberfrossa i ett par timmar. Till slut somnade jag och vaknade sedan upp lika illa som jag somnande in, Dave var inte hemma, men snälla Sandra och Björn pysslade om mig med alvedon och grejer. Sedan dess har febern hållit i sig, och dessutom någonslags maginfluensa som härjat i mig, men nu känner jag mig frisk. Jag började verkligen känna mig pigg igår igen, och idag mår jag ännu bättre, äntligen! Det är jag hemskt glad över (och Dave med skulle jag tro som har fått pyssla om mig till tusen). Hur mår ni?

Så var det, efter ca fyra månader dags för finalen av Big Brother. Jag och Sandra, BBs största fans i Norge har laddat upp med massa gott och live-sänding för 19:-. Vi hörs.

Igår slog verkligen sommarvärmen till i Oslo på riktigt. Det var nästan 30 grader varmt och strålande sol, kvällen och natten sedan var ljummen och härlig. Vi firade detta med en grillfest där vi åt couscous-sallad med haricots vertes, paprika, soltorkadetomater, cornichons och annat gott i. En creme fraiche-sås med curry och mango chutney, lite mangosalsa och så grillade alla vad de ville. Jag och Dave grillade baconlindad kyckling, vilket var supergott, allt var supergott!

Jag har spenderat förmiddagen med Matilda, på deras balkong i den stekande solen. Druckit kaffe och saft och ätit kakor i nytt sommarlinne från Zara, som snälla mamma köpte till mig. Ikväll ska vi ha grillkväll här. Det är sommar nu, om någon skulle ha undgått.

Jag bjöd alltså mamma och pappa på små, somriga, fruktbakelser till fika när de kom hit, basen är en mandelbotten som fylls med limekräm och toppas med färska bär och frukt. Mycket lätta att göra, och väldigt smidigt eftersom att man kan göra dem redan några dagar innan om man vill. Här är receptet för 18 stycken små bakelser:

Nu har mamma och pappa precis åkt hem och jag återgår till vardagen med jobb om tjugo minuter. Dessa dagar har verkligen varit supermysiga och jag saknar mina fina föräldrar redan. Vi har ätit god mat, druckit gott rödvin, strosat runt i mysiga stadsdelar, handlat fina kläder och bara umgåtts, det har varit så kul att ha dem här.