A sweet old fashioned girl

Nu, sisådär en vecka senare kommer lite bilder från när vi var hemma. Eftersom att jag hade mycket att fixa, och ville passa på att umgås med nära och kära så fick uppdateringarna här på bloggen stanna av ett tag. Men här är varje fall lite bilder från skärtorsdagens kväll som vi spenderade på Babar i Tranås där våra kära Ass & the Frenchmen spelade.

Igår kväll kom jag och Dave hem till Oslo igen. Vi har spenderat halva påsken i Fredrikshavn, Danmark, på badhotell och firat födelsedagar, och då främst min lilla pappa som fyller 50 år idag. Grattis Pappa! Känns lite tråkigt att lämna familj och syskonbarn och semesterlivet, skönt att Sandra och Björn kom och mötte oss i hallen med kramar och glädje när vi kom hem igår. Våra egna familjemedlemmar!

I helgen fyller mitt yngsta brorsbarn, Harry, 2 år. Vi firade honom med fika och mys redan idag. Innan dess var jag nere i Linas nya lägenhet och hälsade på henne och Farmor som också var där. Sedan var det dags att bege sig mot Harry så vi strosade Brahegatan fram, jag passade på att gå in till Polkapojkarna och säga hej, ta en titt på marknanden på torget som var idag och en snabb sväng på Röda Korset där jag fyndade en rutig kavaj och ett par Levis-jeans.

Igår kom jag hem till Gränna och Sverige igen. Bestämde med Lina att jag skulle komma då och överraskade resten, vilket var kul. Det är tur att jag är här, bokstavligt talat. Jag som är sen ända in i själen kom givetvis två minuter för sent till 37:an, bussen från oss till sentralstationen, och tidigt på morgonen går 37:an bara varje kvart, istället för var femte minut. Jag missade alltså 37:an med två minuters marginal och det var alltså tretton minuter tills nästa buss skulle gå, det tar fem minuter med bussen ner till sentralstationen, klockan var 07.07 och bussen gick 07.25, jag hade alltså inte tid att vänta på nästa 37:a. En minut senare kom en annan buss, som skulle till Grensen, ett ställe strax vid Karl Johan, bättre än inget tänkte jag och hoppade på, med planen att springa resten av biten till stationen. Jag frågade busschauffören var det var bäst för mig att hoppa av, med tanke på min situation. Han föreslog att jag skulle vänta på nästa 37:a istället, och jag förklarade att jag inte hade tid. Så vi åkte, och när vi kom fram till Grensen så frågade jag om det var bäst att hoppa av här, och då säger han "Nej, vet du vad? Jag kör dig till stationen!", jag trodde inte att det var sant, men han körde mig dit, och inte till hållplatsen där, utan fram till dörren på bussterminalen, jag tackade och bockade på det allra ödmjukaste sätt och förklarade att han precis hade räddat påsken, födelsedagar, min ekonomi osv. Snälla, fina, busschaufför, tack ännu en gång! Nu saknar jag Oslo-livet lite och Dave mycket, men Dave kommer trots allt hem till Gränna imorgon han också, och det är, förutom underbart att träffa familj, släkt och vänner, skönt att andas luften på landet, trots att den för tillfället luktar gödsel. Den avslappnade miljön och människor som inte riktigt är på väg någonstans, grönska överallt och naturliga blommor istället för de planterade i Oslo. Harmoni i min själ.

Det är svårt. Jag saknar henne så mycket, min lilla Siri. Det gör ont och det är svårt att inte börja gråta utan att kunna sluta igen. Jag biter ihop och gör allt jag måste, gör allt för henne. Det var tungt att gå till jobbet igår, att behärska gråten i varje steg mot jobbet. Rädslan över att bryta ihop där, inför gäster och jobbarkompisar. Men jag gjorde det för henne, och jag klarade det. Försöker intala mig själv att det kommer gå över, sorgen och saknaden jag känner nu, men jag vet att längtan till henne, att få hålla henne en sista gång alltid kommer att finnas kvar. Jag har så mycket känslor inom mig som jag inte vill trycka bort, hon förtjänar att bli sörjd. Tills vidare måste jag bara vara stark, bli starkare än mina känslor.

Jag kom på att jag inte visat vad jag fick för födelsedagspresenter av mina snälla vänner, men här kommer en av dem. Det är en jättefin glasburk som jag fick av Jossan. Jossan och jag har bara känt varandra sen jag och Dave flyttade hit, dvs. ca. två månader, så jag får lov att säga att hon har snappat upp min smak väldigt snabbt.
På den fina glasburken står det Patissiere, som är franska för konditorivaror. I framtiden, när jag har ett eget kök, så kommer den ha en given plats där, fylld med kakor. Tills vidare har glasburken fått äran att ta hand om våra thé-påsar och har istället fått en given plats på vår lilla bänk jämte min lilla glaskupa.

Sommaren 1998. En av de bästa somrarna i mitt liv. Mina kusiners hund väntade valpar, Molly hette hon och var världens snällaste tax. Det var juni månad och jag var 9 år och hade som alla andra 9-åringar sommarlov. Molly gick runt i den tidiga sommarvärmen, höggravid, och väntade på att valparna skulle komma, och det gjorde jag med. Jag minns hur de vuxna pratade om hur jobbigt det var för Molly i värmen, jag minns hur vi barn otåligt väntade på att de skulle komma, valparna som vi alla längtade efter. Och så två dagar in i juli kom de, fem stycken små taxvalpar. Min moster Isa ringde och berättade att de äntligen hade kommit. Vi åkte ner till dem så fort vi fått veta, och där låg de sen. Fem stycken små varelser. De var det sötaste mina 9-åriga ögon någonsin hade skådat. Jag klappade dem varsamt och efter ett tag vågade jag hålla en av dem, jag minns att den var så liten att den rymdes i mina små händer. Jag var överväldigad.

Sommaren gick och det dröjde inte länge förens de små, sovande, knytena i korgen sprang runt och busade i trädgården. Vi var och hälsade på dem, Bamsen, Nisse-Hult, Ronja, Birk och Socke-Mollan, så gott som varje dag, det fanns inget bättre än dem. Att åka och bada alla de heta sommardagarna fanns inte ens i tankarna. Jag minns hur jag fotade rulle efter rulle med min analoga 90-talskamera, jag minns att mamma tyckte att det kunde ha räckt med några bilder på valparna, inte rullar. Men det tyckte inte jag, det fanns inget jag hellre ville ha på bild än dem.

Sommaren 1998 flög förbi och efter ett par månader skulle valparna till nya hem. En efter en försvann de. En dag på sensommaren var jag och Lina och lekte hos våra grannar en bit bort. Det knackade på dörren och när vi öppnade stod mamma där, upprymd och smått andfådd. ”Nu finns det bara en valp kvar och det är Socke-Mollan! Ska inte vi ha henne, eller vad tycker ni?” Mamma hade inte behövt fråga, jag och Lina jublade, vi hoppade upp och ned i luften, om och om igen, ja! Mamma skrattade och log, och så var det bestämt, bara pappa sa ja.

Socke-Mollan, som vi kallade henne, var speciell. Hon påminde mycket om Molly. Och så var hon lite tjockare än de andra valparna.  Vi tyckte mycket om henne, det gjorde alla, hon var alltid så snäll och glad.

Så var det bara att invänta pappa. Pappa kom hem, och pappa sa nej. Vilket liv det blev, och vad jag grät. Jag grät och grät och grät. Jag minns hur jag satte mig längst upp i trappan på huset och hela familjen samlades runt mig. Där satt vi och diskuterade och jag kunde inte sluta gråta. Pappa frågade vem som skulle gå ut med henne varje dag, jag, svarade jag. Vem som skulle leka och busa med henne, jag, svarade jag. Vem som skulle ge henne mat och vatten varje dag, det skulle jag också göra, lovade jag. Mamma sa till pappa att det skulle vara bra för mig att få sällskap om dagarna, jag som inte gick på fritids. Och så till slut så sa pappa ja, och vi var alla eniga om att Socke-Mollan skulle bli vår hund. Min hund. Min första fyrbenta vän.

Vi införskaffade en bur som vi skulle hämta henne i, vi köpte mat- och vattenskålar, leksaker, koppel och hundgodis. Och så kunde vi äntligen hämta hem henne. Socke-Mollan, som på papper fått heta Otilia men som vi snabbt döpte till Siri. Siri som blev min bästa vän, och det bästa sällskapet man kunde ha på dagarna efter skolan. Den bästa att köpa hundchoklad till för veckopengen och den bästa lyssnaren och tröstaren när ingen annan förstod.

Som den dagen för nästan 13 år sedan, då jag inte kunde sluta att gråta av tanken på att inte få se dig igen, så kan jag inte sluta gråta nu, av tanken på att vi aldrig mer i detta liv kommer att få ses. Att aldrig mer ropa ”Hej Siri!”, när jag kommer hem, att aldrig mer mötas av att du kommer springandes mot mig, viftandes på svansen och tjutandes av glädje. Siri, du har varit den finaste man kan tänka sig. Den mest älskvärda, den mest glada, den mest snälla och den mest envisa lilla hund man kan tänka sig. Tack för alla våra år, Siri, jag kommer aldrig sluta att älska dig och jag hoppas att vi ses en annan gång, någon annanstans.

 

 

På Søstrene Grene, den billiga oasen, så passade jag på att unna mig. Jag blev helt förälskad i en liten glaskupa, den kostade bara 30 NOK och var tvungen att bli min, den hade varit tvungen att bli min även för 300 NOK, så det är tur att allt på Søstrene Grene är så billigt! Dessutom fanns det bara en kvar, så jag vet att det var menat att jag skulle ha den. Jag har fyllt den med några av mina favoritsmycken, och den är så fin där den står och reflekterar o solljuset! Jag älskar den! Vad tycker ni?

Gudarna måste ha läst mitt senaste inlägg, och det snabbt, för bara ett tag efter att jag skrev det så ringde de från Lekter´n och ville att jag skulle komma ner och jobba från kl 15. Så det gjorde jag, och det var jätteroligt! Dock så känns båda mina fötter stukade nu, och inte bara den ena. Jag tror att det beror på att jag belastar fötterna fel, och det märks kanske mer än vanligt i dem när man bär tunga brickor hela dagarna, jag vet inte, men jag hoppas, då går det ju säkert att lösa snabbt med ett par bra skor eller liknande. Nog om de värkande fötterna nu, jag fick 150 NOK i dricks idag! Kanske inte jättemycket, men betydligt mer än vad jag fick sist, glad som ett barn blev jag varjefall! Nu ska jag kolla på ett avsnitt av en bra serie för att sedan sova, nattinatti!

Både i tisdags, igår och idag skulle jag ha jobbat på Lekter´n, när jag ringt en timma innan jag börjar för att få det bekräftat om jag ska jobba så har de sagt att det inte behövs, de håller på att fixa i ordning det sista så att allt är helt klart nu när det börjar bli riktigt fint väder. Nog för att jag visste att det skulle bli såhär när jag tackade ja till jobbet, men denna ovisshet börjar göra mig frustrerad! Jag känner mig både arbetslös och rastlös. Jag vill jobba, inte sitta hemma och bara vara, så nu ska jag söka ett tredje deltidsjobb. Önska mig lycka till, tack!

Idag lagade jag italienska köttbullar med spaghetti och tomatsås till middag. Väldigt gott, här har ni receptet:

Både igår och idag skulle jag ha jobbat på Lekter´n, igår regnade det och idag visste de inte om de skulle öppna, men kanske får jag jobba senare idag, hoppas! Jag och Dave skulle börjat kl 12 idag så vi gick upp kl 10, gjorde oss i ordning, slängde in en tvätt i tvättmaskinen och sedan åt vi en lång och god frukost framför BBCs morgon-nyheter, mysigt! Sen i lördags lyxar vi även med apelsinjuice, av den godare sorten, till frukost. Björn har nämligen börjat jobba på ICAs lager och i lördags var det någon som hade tappat en pall med apelsinjuice, och då fick han ta med sig massor hem som han är snäll och delar med sig av! Tack snälla Björn!

I morse kom Sandra in till oss, hon skulle åka på jobbintervju i Sandvika, 20 minuter med tåg utanför Oslo, och var lite nervös så jag erbjöd mig att följa med. Det tyckte Sandra lät bra, så det gjorde jag. I Sandvika finns Nordens största köpcenter, så Sandra kanske ska jobba i en butik där. Efter som vi nu var tvugna att gå dit så blev det några timmars strosande i köpcentret, och jösses, så stort det var! Det var nästan så att man gick vilse. Undertiden Sandra var på sin intervju strosade jag runt bland butikerna själv och fann till slut en fantastisk oas i dyra Norge. Søstrarna Grene, en butik med massa mysiga saker, billiga saker, allt från glas och porslin till konstnärsmaterial till förvaringsgrejer, ja massa olika saker. Det som alla grejer hade gemensamt var att de var smakfulla, klassiska som originella. Det var som ett litet Rusta, ja förutom att pinalerna som Søstrarna Grene erbjöd kändes omsorgsfullt utvalda var smakfulla.

När vi till slut fått nog av den mysiga butiken gick vi och köpte italiensk kulglass och sedan gick vi mot tåget tillbaka, satte oss vid en å och njöt av glassen och sol. När vi satt där på en bänk, småpratade och tittade på svanar och änderna bokstavligt talat hoppar det fram en "zigenaraktig" man och halvskriker "Hola! Como estas?", Sandra som är halvportugis svarade på vad han frågade och var mest artig tillbaka. Efter några minuter kom även en tjej i vår ålder och en dam, en klassisk tiggare-dam, en sådan med sjal runt huvudet och en take away-kaffemugg med "ihop-tiggda" mynt i. Hon hade faktiskt det, varav hon såg ut som en klassisk tiggare-dam ut. De satte sig varje fall på bänken bredvid oss medan killen fortsatte prata spanska med en något besvärad Sandra. Till slut så frågade killen, på spanska, om han kunde få våran glass. Sandra trodde inte att hon hörde rätt och frågade om han ville ha pengar. Nej, han ville ha det sista på vår glass, sa han på engelska, och ge resterna till den unga tjejen som var gravid. Visst sa vi, gav dem det sista av glassen och tyckte det hela var mycket märkligt, och sedan åkte vi tillbaka till Oslo Sentrum igen. (Ja, Centrum stavas faktiskt med S här i Norge)

Nu är jag alltså 22 år gammal! Tack så hjärtligt för alla gratulationer, här, på telefon, på bloggen och i brevlådan, det värmer massor! 

Min 22-årsdag igår var verkligen underbar. Dave överraskade på morgonen med rosor, en megastor orkidé, ett fint presentkort och en jätte-macka. Sedan bjöd Oslo på den bästa dagen, vädermässigt, hittills i år. Med sol och värme blev det en fantastisk dag och kväll med grillpremiär ute på vår gård. Jag hade gjort potatisklyftor, grönsakspaket med morötter, sparris och purjolök i folie som grillades, guacamole, vitlöksås, en mangosalsa och sedan hade var och en med sig det de ville grilla. Dave hade dagen innan köpt en fin bit lamm som han marinerade över natten, den blev så god! Och allt det andra med! Fina vänner med fina gåvor och underbart sällskap förgyllde kvällen och natten och gjorde det till ännu en oförglömlig födelsedag. Nu ska jag sluta snacka, och visa er morgon, dag, kväll och natt i bilder, och ni ska nu äntligen få se alla som jag tidigare har pratat om här på bloggen.

Även min underbara gud-hund (Ingrid sa att jag är Troykas gudmor häromdagen, självklart till min stora glädje) kom och firade!

Idag mår mina fötter betydligt bättre igen. Tack vare ett nedsläckt rum, levande ljus, piano-avslappningsmusik och en fantastisk man som masserade mina fötter i en evighet igår kväll. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna återgälda Dave för hans oändliga snällhet, men jag började med att gå upp och laga mannagrynsgröt, äggröra och thé till honom i morse, alltid en början. Kanske skulle överaska honom med middag ikväll också, fast jag lagar ju iofs middag till honom varje kväll. Tips någon? På hur man uppskattar/överaskar någon som alltid skämmer bort en själv? Den vänstra foten, som var värst, gör fortfarande ont dock. Det känns som en stukning/vrickning/sned-trampning, det liksom värker i den då och då, även om jag inte står upp eller går, och om jag går får jag halt fram så smått, nåja det löser väl sig.

Scandics underbart trevliga restaurangchef ringde för ett par timmar sedan och meddelade att jag fick tjänsten! Jag är så sjukt glad! Jag kommer alltså att jobba minst 50%, och då främst som frukost-värdinna varannan helg. Senare ville hon att jag skulle jobba även kvällar, men det blir ett senare projekt. Jag är bara så himla, himla, glad nu! Scandic kompletterat med Lekter´n, det kommer bli superb´t!

Idag fick jag brev, det var från min kära farmor! Jag misstänker att det är ett, några dagar tidigt, födelsedagskort, varav jag väntar med att öppna det tills på den riktiga dagen, dvs. på lördag. På så sätt blir det mer spännande också! Tack så jättemycket, farmor, jag blev jätteglad när jag hittade ett brev, adresserat till mig, i vår brevlåda! Då jag har noll kronor på mitt norska telefon-kontantkort så kan jag inte ringa och tacka. Men faster Karin, eller mamma eller den som läser detta och träffar farmor skulle jag vara jätte tacksam till om den kunde hälsa och tacka så mycket! 

Jag kom precis hem från andra dagen på Scandic. Idag var jag alltså frukostvärdinna, vilket mest gick ut på att plocka disk, säga god morgon till gästerna och fråga om de sovit gott. När frukosten var slut vid 10 började jag förbereda inför konferansgästernas lunch, vilket innebar i princip samma sysslor som igår. Även denna dagen har varit jättekul, efter redan ett par timmar fick jag dock riktigt, riktigt ont i fötterna. Den vänstra var värst, jag kunde knappt stödja på den, det var samma sak när jag hade jobbat min andra dag på Lekter´n, och även igår kväll. Jag har alltså konstaterat att jag snabbt behöver att par nya skor. Mina svarta, superplatta, tygskor är allt annat än ergonomiska, trots att jag har sulor i dem som ska vara ett bra stöd för fötterna. Jag kan knappt njuta av att vara på Scandic, så illa är det, och jag kan meddela att jag är van vid att springa runt eller stå hela dagarna, jag har aldrig haft ett sittande jobb. Nej, ge mig nya skor, snälla någon! Ett par riktigt bra sådana helst så jag slipper gå runt och tro att mina fötter håller på att trilla.

Kl 8.20 i morse gick jag upp och duschade medan Dave fixade storfrukost till oss båda. Mannagrynsgröt med hallonsylt och mjölk, ägg och stekt potatis samt en kopp thé, här snackar vi alltså stadig frukost! Frukosten åt vi tillsammans framför SVTs morgon-tv. Sedan gjorde jag mig i ordning, smink, hår och så de proffsiga kläderna på för att sedan gå ned till Scandic.

Jag gick in i restaurangen och blev direkt välkomnad och väl omhändertagen av Eva, en dam som ursprungligen är från Polen och som har jobbat på Scandics restaurang i åtta år. Eva var hemskt snäll och visade mig runt, samt presenterade mig för alla på hela Scandic. Konferens, reception, kök, städ - alla! Jag minns bara Evas namn, och en kock som hette Alfredo, men det var trevligt ändå. Sen fixade Eva en beige skjorta och ett förkläde åt mig, vad hände med den svarta skjortan tänkte jag, men kom sedan ihåg från när jag bott på Scandic med Polkapojkarna att frukostpersonalen har beigea skjortor och servitörerna på kvällen har svarta.

Igår förberedde jag mig noggrant inför dagens provjobb på Scandic. Jag strosade runt på Karl Johan, njöt av den blå himmelen, min ev. sista lediga dag på ett tag och inhandlade jobbkläder att ha på Scandic. En klassisk svart skjorta och ett par svarta byxor, så som Restaurantchefen på Scandic önskade. 

Efter mitt strosande på Karl Johan gick jag hem och pysslade till mig, dammade av de nyinhandlade kläderna och fixade till naglarna med ett transparent nagellack så de skulle se extra fräscha ut.

Igår kom Dave hem från en lång dag på jobbet, blöt av snön och med kvällens matkasse i handen. Jag låg i sängen pga. av min mys-dag. Dave kommer fram till mig, säger hej och ger mig en puss, och ber mig att öppna hans jacka. Nej, det kan du väl göra själv, säger jag. Dave hävdar att jag ska göra det och jag säger åter igen nej, tycker att det känns motbjudande att ta i den blöta jackan. Dave säger att jag måste, och jag säger motvilligt okej. Jag knäpper upp knapparna och drar sedan ner dragkedjan, och helt plötsligt håller jag en bukett av mina favoritblommor i handen. Varsågod, säger Dave och ler, och jag ler med. Känner mig hemskt som inte ville öppna hans jacka från början, men glömmer det snabbt för jag blev glad. Jag pussas och kramas och börjar ivrigt ta fram vasen jag tog med hit, i fall att. Jag sätter de fina tulpanerna i en vas och tänker på hur lyckligt lottad jag är som är med Dave. Jag tänker på att vi knappt har råd med mat, att Dave aldrig unnar sig något, men ändå köper han en bukett blommor till mig. Jag tänker på att han tänker som han gör, och att det är så fint. Att det är det som är ren och fin, osjälvisk, kärlek. Jag tänker på att jag själv inte ens tänker så, jag tänker på ekonomi och mat och hyra när jag egentligen skulle kunna leva på luft och kärlek när jag är med honom. Jag tittar på mina favoritblommor och tänker att jag verkligen har den finaste mannen i världen.